Sidor

söndag 21 september 2014

Vart tar tiden vägen?

Jag hinner inte med... idag blev det höst på riktigt, regn och rusk. Egentligen så är det ju väntat men jag hade gärna hållit mig krampaktigt fast vid sommarvärme ett tag till. Jag blir lika förvånad när jag ser att löven ändrat färg. Nu snart visar naturen hela paletten och det är VACKERT.

Allt jag tänkt göra de senaste veckorna har inte blivit av, jag har gjort annat. Sånt jag prioriterat. Det är så roligt nu när jag är pigg och frisk igen och har krafter som nästan inte tar slut.

Jag har nyligen varit på en föreläsning av Klas Hallberg, vilken kille. Han var rolig och näst intill helt galen och på sin breda värmländska hur vi skulle Må bättre, Prestera bättre och Hedra mysteriet. Det var ett två timmar långt gapflabb. Undertonen var allvar och så rätt han hade i det han sa. Han menar att vi har en inneboende projektledare och en indiansk Shamakvinna i oss som hamnar i konflikt med varandra. Jag känner igen mig, absolut det gör jag. Den där projektledaren gör upp planer och riktlinjer och skriver listor medan shamakvinnan ropar HOO HOO...stanna upp, vad gör det om det inte blir som du tänkt bara du mår bra. Gör inte bara rätt, gör rätt saker!

Vi har haft nostalgi-lördag, jag lagade indisk mat. Det blev Chicken Tikka Masala med kryddris och Chapati (det är banne mig inte lätt att få till dem), till dessert blev det Kulfi, indisk glass. Vi mumsade och åt i flera timmar. Nu längtar vi till Indien igen.
Chicken Tikka Masala
Chapati
Kryddris
Kulfi
På tal om det så kom det ett paket från våra vänner i Indien för drygt en vecka sen. Det var kryddor, 2,3 kg chili och masala. När jag hämtade ut paketet på posten såg kvinnan bakom disken skeptiskt på mig och jag förstår henne. Paketet var i tyg och luktade väldigt mycket KRYDDOR, ha ha.

Chili och Masala
Sista veckan har det blivit en hel del bakning, både småkakor och mandelkubbar, nu har vi fikabröd ett tag framöver.
Jitterbuggare
Finska pinnar

Chokladsnitt
Mandelkubb
Nu blir det ny vecka och nya tag, arbete och nöjen, där det förstnämnda har övertaget, som vanligt.

Tjingeling
Paradisfrun

lördag 6 september 2014

The more the merrier

Det verkar som vi blir fler på resan. Jag hoppas det i alla fall. Återstår att se, funderingarna är i gång hos några gobitar. De hör alla till familjen så det blir en familjeJUL trots allt.
Jag blev så glad när jag pratade med Jocke häromdagen, han sa så här; Moster, när ni åker till Goa nästa gång. Kan jag och Erika följa med då? Jag berättade att vi redan börja boka så då får ni sätta igång att spara ihop lite pengar. De andra är min goa svägerska Kerstin och svågern Anders och Fredrik (Kerstins son). Alla utom Erika har varit med oss tidigare. Calangute i Goa sätter sina spår i hjärtan och själar, inte bara i mitt.


När man sätter sina fötter på indisk mark för första gången är kulturchocken total, det myllrar av människor, det är fattigt, sprakande färger, det är ljudligt och dofter av alla slag. Livligt bland både människor och djur. Allt fyller ens sinnen och det man kan sammanfatta det med är ett stort kaos. Efter ett tag märker man att det finns ordning i kaoset, det finns en struktur ändå. Inte den struktur vi är vana vid hemma i Sverige. Det är vänliga och hjälpsamma människor i Indien, för det mesta i alla fall. Det finns vackra byggnader och växtrikedomen är total. Seder och bruk och religion är en viktig del i vardagen. Den fantastiskt goda maten som bara smakar mer. När allt detta fått sjunka in blir Indien så unikt och berör en med alla dess kulturer och religioner, folket och de olika samhällsklasserna, magin och mystiken. Vid det här laget har Indien tagit sig in i hjärtat, för alltid. Det går inte att förklara för någon som inte varit där den magin och kärlek som krampaktigt slår rot i ens själ. Jag kan lämna Indien många gånger men Indien lämnar aldrig mig. Jag har ju varit på många platser i världen men ingen...då menar jag INGEN plats har berört mig så som mitt Indien.
Till er som inte varit där...Åk dit, ni blir fast för livet!







Ikväll har vi Indian Night hemma hos oss. Just because we miss our India so much.

Tjingeling
Paradisfrun