The more the merrier

Det verkar som vi blir fler på resan. Jag hoppas det i alla fall. Återstår att se, funderingarna är i gång hos några gobitar. De hör alla till familjen så det blir en familjeJUL trots allt.
Jag blev så glad när jag pratade med Jocke häromdagen, han sa så här; Moster, när ni åker till Goa nästa gång. Kan jag och Erika följa med då? Jag berättade att vi redan börja boka så då får ni sätta igång att spara ihop lite pengar. De andra är min goa svägerska Kerstin och svågern Anders och Fredrik (Kerstins son). Alla utom Erika har varit med oss tidigare. Calangute i Goa sätter sina spår i hjärtan och själar, inte bara i mitt.

När man sätter sina fötter på indisk mark för första gången är kulturchocken total, det myllrar av människor, det är fattigt, sprakande färger, det är ljudligt och dofter av alla slag. Livligt bland både människor och djur. Allt fyller ens sinnen och det man kan sammanfatta det med är ett stort kaos. Efter ett tag märker man att det finns ordning i kaoset, det finns en struktur ändå. Inte den struktur vi är vana vid hemma i Sverige. Det är vänliga och hjälpsamma människor i Indien, för det mesta i alla fall. Det finns vackra byggnader och växtrikedomen är total. Seder och bruk och religion är en viktig del i vardagen. Den fantastiskt goda maten som bara smakar mer. När allt detta fått sjunka in blir Indien så unikt och berör en med alla dess kulturer och religioner, folket och de olika samhällsklasserna, magin och mystiken. Vid det här laget har Indien tagit sig in i hjärtat, för alltid. Det går inte att förklara för någon som inte varit där den magin och kärlek som krampaktigt slår rot i ens själ. Jag kan lämna Indien många gånger men Indien lämnar aldrig mig. Jag har ju varit på många platser i världen men ingen...då menar jag INGEN plats har berört mig så som mitt Indien.
Till er som inte varit där...Åk dit, ni blir fast för livet!

Ikväll har vi Indian Night hemma hos oss. Just because we miss our India so much.

Tjingeling
Paradisfrun